Först en snabb promenad på tre minuter till pendeln.
Det är en kvartsresa tillsammans med människor som sover, läser metro eller stirrar tomt ut genom fönstret.

Inte många säger ett ord till varandra.
Knappt ens jag säger något till T dom dagar vi tar följe.
Det är skönt att vara tyst
Folk hoppar av och på, och sätet bredvid fylls med nya människor som sätter sig snabbt innan någon annan tar platsen eller innan jag hinner sätta ned min väska där istället.

Min station. Jag ((och alla andra)) hoppar av,
T går åt ett håll mot tågen,
jag ett annat mot T-banan
"hej då, vi ses sen"
ett ständigt sicksackande mellan dom som "går sakta och som står i vägen" för att ta sig fram.
Det är en ständig tävlan on att "komma först" som om vi är på väg mot samma mål , iof det är vi men inte samma plats.

Ännu en kort paus på ett tiotal minuter innan sista etapen, där även jag ansluter mig till dom som stirrar tomt ut genom fönstret. Tyst.

Et evigt parerande genom modden längs sista etapen, vinden blåster kallt och åtta minuter känns längre.
Blir varje morgon (och eftermiddag) lika faschinerad av att trafikljusen för oss gående inte är så väl igenomtänkt.
20 meter, fyra filer, tre stopp och minst 30 sec - 1 min väntan längs var stopp.

Sjunker ned i stolen med en kopp kaffe,
Mailen blinkar och kollegan säger "dags för morgonfika"